Gästblogg av Sofia Jarlbring, sjukgymnast på Palliativ vård och ASIH i Lund

I början av sommaren besökte jag Palliativ vård och ASIH i Lund, ett lärorikt och givande besök, där jag fick ta  del av en av sjukgymnasten Sofia Jarlbrings vardagar. Läs gärna mer om mitt besök här

I samband med detta bad jag Sofia gästblogga och här kommer nu Sofias inlägg. 

Stort tack Sofia, för ett finstämt och berörande blogginlägg!

”My hands are small, I know. 

But they’re not yours, they are my own…

​​- Jewel

När rösten inte längre bär talar kroppen åt oss. 55 % av vår totala kommunikation står kroppen för, det gäller för oss alla. Ibland hör jag någon säga: ”hon kommunicerar inte”. Vad det ofta handlar om är att personen inte kan eller vill tala, kommunikationen leds inte av den verbala talan. Men vi måste komma ihåg att vi alla kommunicerar, ibland på alternativa sätt. Kanske får någon annans ord och tolkningar då vara vägledande.

I arbetet som fysioterapeut är det viktigt att vara lyhörd för alla kommunikationsvägar som finns. I ett patientmöte inser jag hur viktig vår kommunikation är och hur olika den kan se ut. Patienten jag möter är nu försämrad i sin sjukdom och kommer från hemmet för vård på vår palliativa avdelning. Tidigare i sitt liv har hon tagit ett beslut om att genomgå en stor operation som då övertygade henne om att hon skulle avvärja ett kommande möte med cancern, men cancern lurar henne, den klär sig i en annan skepnad och intar nu hennes kropp ohejdat. Cancern håller nu på att vinna över hennes kropp. Hon ligger i sängen, späd och trött. Hon orkar knappt möta min blick, hon låter sina fingrar röra vid sin makes hand, han står precis intill hennes säng och han tar över orden. Att se han stå bredvid henne, hur han jobbar hårt för att ge henne det allra bästa, hur han fångar henne när hon inte orkar, han finns där för henne – alltid, det ger mig en insikt om livet. Han sover på hennes rum, de skapar sig en vardag av dygnets timmar, tillsammans. Han stryker henne på ryggen när hennes tårar talar för henne. Han bär henne från sängen till toaletten på natten, han lägger sin varma hand på hennes kalla arm, han ger henne tryggheten i att älska henne tills döden skiljer dem åt. Dessa två personer gör mig ödmjuk för livet och de vändningar livet tar och hur sjukdom kan bli oss övermäktiga. Besluten är inte längre våra, det är sjukdomen och kroppen. Jag beundrar hur de håller sin kärlek vid liv ända in till hennes sista andetag, hur de står varandra så nära när de vet att det största hotet knackar dem på axeln. Hotet om att hennes liv snart rinner ut och att kärleken och närheten och ömheten dem emellan kommer att upphöra, genom ett val de inte gjort utan blivit tilldelade. De kämpar tillsammans och har en önskan om att få komma hem, så blir det också. Två dagar till hinner de få tillsammans hemma, med familjen. Vår personal gör dagliga besök och finns alltid nära tillhands. Sedan kliver hotet in i deras hem och blir till verklighet. En verklighet som är svår för dem alla att förstå. Patienten avlider lugnt och stilla i sitt hem. Mötet med den patienten dröjer sig kvar hos mig.

Med små beröringar, hud mot hud, kommer vi ofta varandra närmre. I mitt yrke möter jag ofta mina patienter genom beröring med mina händer – mobilisering, palpation, strykningar och kommunikation. De patienter jag möter har ofta ett behov av beröring, de upplever hudhunger. Hudhunger är ett av kroppens språk för behov av närhet. 

En kropp behöver stöd när livet rinner ur den, sinnet behöver stöd att acceptera de fysiska förluster som kroppen får. I mitt arbete möter jag dagligen patienter som bär på obotbar sjukdom och som vet att döden är nära förestående. Tillsammans med patienten läggs fokus på de förmågor som kroppen har, att ge optimerat stöd för de förluster som är, samtala om orättvisan i att vara drabbad och frustrationen över att fysiska förmågor försvinner. Kroppen behöver, trotts sin avtackling, aktivering genom rörelse om det skapar livskvalite, positionering av kroppen på nya sätt för att uppnå optimal vila och ett alternativ för att smärtlindra med fler val än mediciner. Att möta människan i en döende kropp är en utmaning där jag som fysioterapeut har en viktig del att ge.”