Vilket fantastiskt sensommarväder vi har och har haft! Tror att det påverkar humöret hos oss, det hörs inte mycket klagande på vädret efter denna sommar. Men efter några veckor i tjänst, så känns det nu som tempot dragits upp igen, det är mycket som ska göras i början på en ”termin”.

Först, något som gör mig oerhört stolt och glad: Professor Christina H. Opava, Karolinska institutet, valdes i juni till vice president i European League Against Rheumatism (EULAR) som organiserar hälsoprofessioner, reumatologer och personer med reumatiska sjukdomar i 36 länder. Christina har i första hand ansvar för de forsknings- och utbildningsinsatser som riktas till hälsoprofessionerna, bl. a. utarbetande av kliniska riktlinjer, utformande av det årliga kongressprogrammet samt fördelning av forskningsanslag och resestipendier. ’Jag känner mig mycket hedrad och ser fram emot utmaningen i samarbetet med kollegor från länder med olika språk, utbildnings- och sjukvårdssystem’ säger Christina och tillägger att hon gärna skulle se flera sjukgymnaster leda interprofessionella sammanslutningar, både lokalt, nationellt och internationellt.
Stort GRATTIS Christina!

Jag har ägnat en hel del energi och tid åt att följa upp kontakter och tankar från Almedalen. Vi jobbar just nu på LSR med att färdigställa ett antal debattartiklar, som dels bygger på erfarenheterna av vårt seminarium i Almedalen, men också blickar framåt mot allt som behöver göras. Tänker mig att vi publicerar debattartiklar dels inför riksdagens stundande budgetmöten, dels inför Sjukgymnastikens dag 8 september, dels inför Sjukgymnastdagarna 2-4 oktober.
En debattartikel som redan är på gång och som vi skriver tillsammans med Hjärt-Lung-fonden och som publiceras i lokala tidningar över hela landet handlar om vikten av sjukgymnastik vid KOL
Fysisk aktivitet viktigt vid KOL

I måndags hade vi styrgrupp med Levnadsvaneprojektet
där arbetet löper på med bra tempo. Dags nu att börja formulera tankar på en ansökan till Socialstyrelsen om fortsatt projektarbete under 2014. Men också hög tid för sjukvårdshuvudmännen att fundera på hur de kan garantera att Socialstyrelsens riktlinjer för Sjukdomsförebyggande åtgärder verkligen fungerar i vardagen. Levnadsvaneprojektet är till för att underlätta införandet av riktlinjerna, men för att få det att fungera i vardagsarbetet behöver frågan prioriteras.

Har också i veckan haft möte med regeringens äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm. LSR vill ha och ta en mer aktiv roll i den pågående nationella äldresatsningen. Vår uppfattning är att sjukgymnasters kunskap skulle kunna tillföra mycket mer värde för äldre, om den bara används bättre

Tillsammans med Maria Enggren Zavisic besökte jag fackliga företrädare i primärvården i Västerås under veckan som gick. Det är slående hur berikande och värdefullt det är att träffa de som arbetar i den direkta hälso- och sjukvårdsverksamheten. Fackliga företrädare lägger ner mycken energi på att förbättra villkor för sina kollegor och förutsättningarna för patienter och medborgare.

Ett område som vi också behöver bli mer engagerad i är kvalitets- och patientsäkerhetsarbete. Som en del i detta träffade jag Bodil Klintberg, projektchef på SKL:s kvalitetsregisterenhet. Det är viktigt att sjukgymnaster i högre grad finns med i olika kvalitetsregisters styrgrupper. Det gäller ju att resultaten som mäts speglar patientens resultat, inte enbart ur medicinskt perspektiv. Sjukgymnastik är en viktig dimension i detta.
!

Ibland blir vissa möten mer kreativa än andra. Hade bokat tid med Anne Carlsson, ordförande i Reumatikerförbundet. Jag hade tagit fel på tiden och kom en timme för tidigt, och kanske bidrog det till att mötet blev än mer öppet och kreativt. Träffade ett entusiastiskt gäng medarbetare, som alla tydligt uttalade sitt stöd för hur viktig fysioterapi är för reumatiker. Jag är övertygad om att vi tillsammans som förbund kan stärka varandra med olika vinna-vinna-koncept.

Avslutningsvis, dröjer sig känslan och upplevelsen från förra helgen kvar. Följde på plats ena sonens mödosamma arbete med att genomföra Ironman i Köpenhamn. Att se Ludvig först simma 3,8 km, därefter cykla 18 mil och sedan springa ett Marathon på 42 km gjorde mig förstås både glad och stolt. Men vad är det som driver människor att genomföra denna typ av närmast omänskliga ansträngningar?

En fantastisk prestation var personen som genomförde denna oerhörda ansträngning skjutsandes sin bror i rullstol under hela maratonloppet. Ett välförtjänt jubel och stor beundran följde dom längs Köpenhamns gator. Detta fick mig att ställa mig frågan: Var går gränsen för vad vi kan åstadkomma om vi vill?