Folkrörelsen – min presentation om mitt blogginlägg på Nationella Primärvårdskonferensen

Mitt blogginlägg skrev jag 27 oktober förra året med rubriken Folkrörelsen – drömmen om framtidens primärvård.Jag har arbetat i hälso- och sjukvården i snart 40 år, varav nästan 35 år som chef och ledare. Jag har fått vara med om att ha sett en fantastisk utveckling. Tiderna har förändrats, och det har hälso- och sjukvården också. Idag kan vi bota och behandla sjukdomar, som vi inte ens kunde drömma om för 35 år sedan.

Jag arbetade många år som klinisk sjukgymnast med praktiskt patientarbete, därefter många år som sjukhusdirektör, utvecklingsdirektör och projektledare på SKL och nu som förbundsordförande för Fysioterapeuterna, f.d. Sjukgymnastförbundet.

Men trots att jag nog skulle kunna kalla mig expert på hälso- och sjukvård, utifrån de uppdrag jag haft, så är det kanske genom den erfarenhet jag skaffat mig genom att vara närstående och patient själv, som jag lärt mig allra mest. Jag har lärt mig, inte minst under min åldrige fars sista år i livet, hur svårt det kan vara att påverka och förbättra hälso- och sjukvårdens innehåll, trots att jag själv har goda kunskaper både om förebyggande och förbättring av hälso- och sjukvård. Vi har fortfarande inte en kultur som underlättar för patienter och närstående att deras potential till fullo tas till vara.

I min dröm inför framtiden – är det kanske om ytterligare 35 år? – används rätt kompetens på rätt ställe. Patienter och närstående är de främsta personerna i det multiprofessionella teamet. Varje människas egenresurs och kraft används självklart och fullt ut. Primärvården och hela hälso- och sjukvården präglas av ett nytt möjliggörande ledarskap, ett ledarskap präglat av empati och high tech, dvs fullt ut använda teknik och IT men också bygga goda relationer, ett ledarskap där alla medarbetares kraft ses som en möjlighet och tas tillvara.

Hälsa är i framtiden helt inarbetat i begreppet hälso- och sjukvård, och budgettilldelningen har ändrats radikalt. Vi använder den kunskap som vi ju redan idag har, att det är bättre att förebygga ohälsa än att lägga resurserna på att behandla sjukdomar som skulle kunna ha förebyggts.

Vi ser levnadsvanesjukdomarna öka mycket kraftigt ur ett globalt perspektiv och att de utgör en ökande risk för alltför tidig död. Om vi inte lyckas vända trenden, så är utvecklingen av våra levnadsvanor lika existensiellt utmanande som klimat- och miljöfrågorna. Det finns stor risk att fysisk inaktivitet om bara några få år utgör den allra största risken för tidig död. För ett antal år sedan fanns den inte på WHOs risklista alls, idag finns den på en skrämmande fjärde plats.

Fysisk aktivitet och anpassad träning utgör i framtiden en självklar mänsklig rättighet, i alla delar av livet, oavsett hälsotillstånd eller ev. funktionshinder. Barn behöver dubbelt så mycket fysisk aktivitet som vuxna, i arbetslivet behöver vi hälsosamma arbetsplatser, träning och fysisk aktivitet för att må bra, vi behöver mer rörelse, och vi behöver stå mer och sitta mindre.

När vi blir äldre behöver vi fortfarande träning regelbundet, inte bara god omvårdnad, bra mat och mycket läkemedel. Idag är äldre ofta både övermedicinerade och undertränade. I framtiden finns det en eller fler fysioterapeuter knutna till varje svenskt äldreboende och svensk skola.

I min framtidsdröm för primärvården hänvisas alla personer med problem i rörelseorganen direkt till en fysioterapeut. Det finns redan idag flera goda exempel på detta, men i framtiden är det en självklarhet och en standard. Ett sådant arbetssätt frigör resurser, patientflöden blir smidigare och behandlingsperioden för patienterna blir kortare.

Om 35 år, är jag 94 år, om jag får leva och ha hälsan. Mina barn närmar sig pensionsåldern och barnbarnen är i medelåldern. Kanske kommer dom då att ställa den berättigade frågan: Hur kunde ni mot bättre vetande tillåta den fysiska inaktiviteten att breda ut sig? Hur kunde ni låta bli att satsa på hälsa och förbyggande insatser, fast ni hade kunskapen om hur viktigt det är?

Min dröm är att vi tillsammans skapar en folkrörelse. All förändring börjar med oss själva, därför slutade jag mitt blogginlägg med Emma Watsons ord, från ett omtalat FN-tal: If not me, who? If not now, when?

Kommentarer stängda.