Vi som äger och bor vid kvarnen i Lagmanskvarn utanför Oskarshamn heter Annmargreth Kvarnefors och Stefan Jutterdal. Annmargreth har bott stora delar av livet här i Lagmanskvarn och är också barndomsfödd här. Hon är fjärde generationen mjölnare med en stark koppling till ett yrke som tidigare var samhällsviktigt. Stefan har bott här sedan 2004.
Det är en förmån att få bo vid en så vacker plats, med så stark koppling till historien. På den här sidan kan du läsa mer om kvarnen i Lagmanskvarn, historik om platsen och om hällristningarna som finns här.

Att bo vid en plats med så mycket koppling tillbaka i tiden känns bra, men innebär också en del åtaganden. Vattennivån i kvarndammen ska regleras dagligen. På vårvintern är vattenflödet som högst, med härligt brusande vatten. Sommartid är det lägre vattenstånd och de senaste 8 åren har det varit ont om vatten i kvarndammen redan i slutet av juli. Nivåskillnaden mellan vinter och sommar är ca 1 1/2 – 2 meter!

En fråga som är vanlig från besökare är: Var kommer vattnet i Kvarndammen ifrån och vart tar det vägen? Här en karta som beskriver vattnets väg.

Lagmanskvarns historia

Det finns en rik historia kvarnen vid Lagmanskvarn. I samband med planeringen för ny väg mellan Århult och Oskarshamns södra infart träffade vi arkelogen Alf Ericsson, som kom på besök i samband med att han samlade fakta till en rapport inför Oskarshamn-Århult, inför ny sträckning av väg 37/47 mellan Oskarshamn-Århult.

”Av olika omständigheter framgår att Döderhults kyrkby redan under äldre medeltid utgjordes av två stora gårdar, som var centra i var sitt godskomplex (Axelsson 2017). Bilden bekräftas av det historiska kartmaterialet, som redovisar ett mycket stort utmarksområde tillhörande Döderhults kyrkby, se figur 4. Den ena av huvudgårdarna ägdes i mitten av 1300-talet av Israel Birgerson (Finstaätten). Israel,en bror till den heliga Birgitta, hade ärvt godset av sin mor Ingeborg Bengtsdotter (Folkungaättens lagmansgren). Hennes far och farfar hade varit östgötalagmän sedan 1240-talet och Israel var sedan 1330-talet uppländsk lagman. När det i Israel Birgerssons jordebok från 1351 redovisas en kvarn i Döderhult kan det knappast betvivlas att det inte skulle vara Lagmans­kvarn som avses (Axelsson 2017). Lagmans­kvarn med mjölnargård torde därför vara avsöndrad från Döderhults kyrkby”

Rapport 2020:122, Arkeologisk utredning, etapp 1a, Oskarshamn-Århult, inför ny sträckning av väg 37/47, Kalmar län, Oskarshamns kommun, Döderhults socken. Annika Helander och Alf Ericsson

Ta del av rapporten här nedan👇🏻

Kvarnen i Lagmanskvarn

Kvarnen i Lagmanskvarn har anor sedan 1300-talet. I bildspelet nedanför kan du läsa och lyssna till historien om kvarnen och hur den fungerade.

Bildspel om Kvarnen i Lagmanskvarn

I boken Svenska Kvarnar från 1940 beskrivs kvarnen i Lagmanskvarn:

Hällristning vid Lagmanskvarn

Ca en km från kvarnen i Lagmanskvarn upptäcktes 1928 en hällristning. Den som upptäckte hällristningen var Annmargreths far Henrik Kvarnefors, som då var15 år.

”Det var sommaren 1928. Jag skulle vara med några dagar på gården för att hjälpa till med skördearbetet. Vi arbetade på fältet som började alldeles vid den nu inhägnade hällen (dvs. platsen för ristningen). Varje gång som vi gick vägen mellan gården och åkern så gick vi rätt över hällen. Vid några tillfällen hade jag lagt märke till att det syntes parallella ränder över den släta bergytan, och vid en middagsrast, då vi var på hemväg, gick det upp för mig att det var en hällristning. De följande dagarna studerade jag den ytterligare och så sände jag bud med mina systrar, som fortfarande gick i skolan, till min f d lärare, kantor C.H. Helander om min upptäckt. Helander var mycket intresserad av fornminnen från olika tidsepoker och bedrev på äldre dar en del forskning i våra trakter. Han hade i skolan undervisat om våra förfäder och hur de troligen levde sitt liv. Vi hade vid flera tillfällen utflykter i naturen, då vi bl.a. såg på de gravrösen och andra stensättningar som finns i våra trakter. När Helander fick mitt bud blev han givetvis intresserad, och kom snart till oss en kväll i Lagmanskvarn. Vi båda följdes åt för att se på hällristningen. Han tecknade av den på fri hand, och jag tror också att han satte ut några mått på skissen. Senare skickade han uppgifterna till landsantikvarien i Kalmar, och på så sätt kom saken till intresserade myndigheters kännedom”.

Oskarshamn: det egna samhället. Fornminnen i en kustbygd, 2008, ISBN 919703424X

Lyssna till Annmargreths berättelse om hur hennes far Henrik upptäckte hällristningarna:
https://1drv.ms/p/c/515b3a2ffe099248/EcC6T0MOemRHuCd60DCegHgByXfZWs6tTiDBHxh33eK2xQ