Linjetal vid Fysioterapeuternas kongress 2016 2016-11-19

Mitt linjetal, när jag just blivit omvald som förbundsordförande för Fysioterapeuterna, under perioden 2017-2020

Kongress 2016.

Tack för ert förtroende. Jag är så glad och tacksam över att få ägna fyra år åt att genomföra vårt uppdrag tillsammans med er. Vet ni varför?

Ett av mina varför hette Karin. Hon föddes 1917 och blev 97 år och hann med mycket i livet. Hela livet var hon aktiv, gick regelbundet till både kyrkan och biblioteket, läste mycket böcker, promenerade och cyklade mycket och arbetade hårt. Under ett antal år var hon hembiträde hos doktor Montelius med fru. Hon skötte sina plikter noggrant och tjänade hos familjen i åtta år.

Efter folkhögskoleutbildning blev hon föreståndare på ett seniorboende för kvinnor. 43 år gammal fick Karin plats som kokerska på ett ålderdomshem där hon sedan verkade i tjugo år innan hon pensionerades. Ett par gånger var Karin på utlandsresa. En gång gick färden till Rom och Sicilien. En annan gång var det Amsterdam och tulpanernas land.

En dag märkte vi att det var något som inte stämde. Karins verklighetsbild förändrades, hon fortsatte duka kaffebordet till många, fast ingen var bjuden och ingen kom. Demensen kom smygande och gjorde Karin alltmer ensam och isolerad. Dessutom tilltog hennes problem med hörseln, det blev svårare att ha kontakt med omgivningen. Karin åt allt sämre och gick ner i vikt. Redan från början var hon ganska tunn, och nu krympte hon ihop, blev liten, tunn och skör. 

Ett annat av mina ”varför” heter Ingeborg.
Ingeborg är 93 år och det betyder att hon varit med om ett och annat. Hon blev vuxen – och pluggade till läkare – under andra världskriget. Om du frågar henne kan hon berätta fantastiska historier om studietiden i Lund. Till exempel hyrde hon ett rum som var så litet att man fick backa in för att kunna lägga sig på sängen. Hon jobbade sedan länge med utsatta barn på BUP. Och bildade egen familj.

Och skulle vi kunna förflytta oss tillbaka i tiden till 70-talet och ställa oss vid skogsvägen mellan Skärsnäs och Vånga i norra Skåne en frostnupen höstkväll, så är chansen stor att vi skulle se henne åka förbi på sin trampmoped med en röd stickad mössa och med andan i halsen.
Att mössan var röd var för att inga jägare skulle råka ta miste på henne och en älg. Att hon hade andan i halsen var normalt. Det blir knappt om tid att både hinna plocka äpplen på släktens äppelodling och vara hemma i tid till middagen. Dessutom har Ingeborg alltid varit mörkrädd och det är rätt kusligt när det skymmer i skogen. Annars har hon alltid älskat skogen och tillbringade nästan all sin tid där när hon blev pensionär. Plockade svamp. Lyssnade på träden. Badade i den svarta lilla sjön. Promenerade. Fantiserade.

I hennes hem där i skogen var dörren alltid nogsamt låst med dubbla lås, men kändes ändå alltid öppen för den som behövde komma in. Det bjöds på enkla koppar te med dopp, och överdådiga kalas.
Och sedan smög sig något på. Stegen var inte så raska längre. Minnet lite sämre. Orken räckte ibland inte till mer än att sitta vid köksbordet. Sedan kom det några ordentliga strokes och nu är det rullstol som gäller. Hon lämnar nästan aldrig huset. Klarar sig inte alls själv.

Varför berättar jag om Karin och Ingeborg? Jo, det ska jag tala om.

Karins hemtjänst och demensboende var vänliga. Hon fick god mat – fast lite för stora portioner – och mycket läkemedel. Men trots biståndsbeslut om att ”få ta en promenad en gång i veckan” – ingen träning. Det finns idag mycket kunskap om hur viktig träning är, inte minst för äldre. Trots detta fick det inte plats i Karins dagsschema. 

När Ingeborg fick början till ett trycksår nyligen, så insisterade hemtjänsten på att hon sitter för mycket i rullstolen och behöver omväxling för att såret inte ska bli värre. Därför ville de komma och lägga henne i sängen på eftermiddagen.

Jo, ni hörde rätt. Lösningen på att hon sitter för mycket, är att hon ska ligga ner mer. Hon får ingen träning eller hjälp till rörelse. Det finns ingen självklarhet i att hon behöver eller borde få rehabilitering. Ingen frågar efter eller förstår att hon alltid varit i rörelse. Att det finns en kropp med minnen av gymnastik, simning, långa promenader och klättring på äppelplockarstegar. Samhället har slutet räkna henne som en av de ”alla” som ska kunna leva ett hälsosamt liv.

Det finns många flera ”varför”, skäl till att vårt uppdrag är så angeläget. Det är alla de som överlever cancer men skickas hem som ett vrak och inte får rehabilitering. Hur ska de kunna leva sitt hälsosamma liv?

Eller den där tonårstjejen som ser hela världen i svart och som inte får hjälp att använda sina egna resurser för att bli starkare. Och det är Arvid, Vilgot, Sixten, Svante, Maja, Ella och Erik. De är inte 93 och bor på ett boende, utan snarare tre och går på en vanlig förskola eller skola.

Och deras generation ställs inför helt nya utmaningar för att kunna leva hälsosamma liv. En brittisk studie visade förra året att det sämst tränade barnen i en klass på 30 st år 1998, skulle vara bland de fem bäst tränade idag.
Så mycket har alltså träningsnivån försämrats på mindre än 20 år. Kanske har vi börjat se en liten vändning i Sverige, men det är lång väg kvar.

Det finns fler ”varför”. Ni här i rummet, till exempel. Ni jobbar och sliter för att det ska bli ändring på hur vi ser på rörelse i det här landet. I det lilla, i det enskilda patientmötet, kämpar ni för att nå fram och anpassa till varje patients behov och önskemål. Ni utvecklar verksamheter, utbildar er, ifrågasätter och blir ständigt bättre. I de större sammanhangen kämpar ni för mer resurser till förebyggande och rehabiliterande insatser. Ni gör det för låga löner och med alldeles för dåliga villkor.

Både när vi lyfter blicken och ser patienternas behov och när vi tittar på oss själva, så ser vi att vår resa bara har börjat. Vi har åstadkommit mycket. Men det finns viktigt arbete som väntar.

Med vår nya vision – att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse – tror jag att vi har satt bollen i rullning för en utveckling vi bara kan ana. Det finns ingen gräns för hur långt vi kan nå. Det finns inget mål som är för ambitiöst.

Det kommer inte att vara en enkel resa. Vi kommer att möta motstånd. Uppförsbackar. Tunga dagar. Oförståelse och oförstånd. Några kommer att säga att vi tagit oss vatten över huvudet och att fackförbund väl inte ska bry sig om så mycket annat än medlemmarnas villkor. Men vi kommer också att möta framgångar. Nedförsbackar. Dagar då våra steg är lätta och benen känns pigga. Vi kommer att möta vänner. Likasinnade. Nyfikna.

Vi kommer att upptäcka att när vi bryr oss om samhället vi verkar i, så börjar samhället bry sig om oss.
Med de ledord förbundsstyrelsen föreslaget, att vi att vara ett trovärdigt förbund i ständig rörelse och göra saker tillsammans, så kommer vi både att kunna orka de tunga dagarna och hinna njuta av de lätta dagarna. Jag är så glad över att få ägna fyra år till åt att kämpa TILLSAMMANS med er. För tillsammans kan vi åstadkomma storverk.

Om fyra år sammanfattar vi det vi åstadkommit. Jag tror att det kommer finnas mycket att säga. Om fyra år tror jag att utbildningen utvecklats ytterligare. Att forskningen gjort nya framsteg. Att förutsättningarna för livslångt lärande och specialisering förbättrats avsevärt. Att många fler patienter får ta del av vår kompetens. Att samhällsdebatten mycket tydligare handlar om vår vision – att alla människor ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Och samtidigt som vi åstadkommit det tror jag också att våra löner har förbättrats och att stressen på jobbet minskat. Så att vi också kan leva hälsosamma liv, på jobbet.

Fyra år är lång tid, och samtidigt kort tid. Men jag vill att vi tillsammans ska göra allt vi kan för att närma oss vår vision. För vår egen skull. Men också för att människor som Karin, Ingeborg, Arvid, Vilgot, Sixten, Svante, Maja, Ella och Erik ska kunna leva sin liv i rörelse – hela livet.
Tack än en gång för förtroendet att leda det arbete vi ska göra tillsammans. Jag ser verkligen fram emot att få sätta igång på måndag! Tack för att ni lyssnat!

 

Kommentarer stängda.