Den senaste tiden har varit omtumlande på många sätt. Pandemin håller oss i ett järngrepp. Inom Fysioterapeuterna har vi för första gången genomfört en helt digital kongress, vi har haft det sista förbundsstyrelsemötet för mandatperioden och likaså det sista mötet med förbundskansliet, helt digitalt. Vi har inte träffats fysiskt som kansli eller styrelse sedan i början av mars. Ett mycket märkligt sätt att göra avslut och en märklig tid för uppbrott.
Men mitt i allt detta känns det fantastiskt att ändå KUNNA ses, om än digitalt och det är med stolthet, tacksamhet och värme jag inom kort lämnar mitt uppdrag i ett förbund, som innehåller så mycket arbetsglädje. 

Igår torsdag medverkade jag i Fysioterapipodden i ett samtal om vad det innebär att vara förbundsordförande i professions- och fackförbundet Fysioterapeuterna. Du lyssnar på poddavsnittet här.
I veckan kom årets sista nummer av tidningen Fysioterapi med mycket intressant läsning, inte minst med ett reportage om fysioterapeuter som utfört stordåd under pandemin, men som inte känner sig sedda och uppskattade.

I tidningen finns också en lång slutintervju med mig och som vanligt har jag även i detta nummer skrivit min förbundsledare. Det blir lite speciellt, när man vet att den tidningen ligger hemma hos 13000 medlemmar och deras familjer, på badrummet, i sovrummet eller vid köksbordet. Känns som om jag varit på regelbundna hemma-hos-besök 6 gånger om året i åtta år nu. En gång när jag lämnade in bilen på service så sa mannen som satt i kundservice:
– Hej Stefan!
-Hej, men känner vi varandra? sa jag.
-Javisst, du har legat på vårt nattduksbord i flera år nu, sa han.
Han var gift med en av våra medlemmar. 

Vintermörkret är verkligen mycket påtagligt nu och i helgen är det åter dags att fira Lucia. Jag önskar er alla en trevlig helg!
Nästa fredag blir det min sista blogg inom detta uppdrag. Glad Lucia!