Sex mil på cykel för att fira sex år i Livet 2.0 ❤️

Lördag 2 september. Det är en vacker sensommardag och Annmargreth och jag är ute och cyklar. Idag har vi cyklat utmed havet i hemtrakterna, en tur på sex mil mellan Lagmanskvarn och Figeholm fram och tillbaka.
För sex år sedan var det också lördag 2 september. Då cyklade vi på Bornholm och var på väg i det vackra strandlandskapet till färjan i Rönne. Det var då katastrofen inträffade, jag fick mitt hjärtstopp, som hade kunnat innebära att jag dog just där. Men tack vare stor rådighet från Annmargreth och från tillkommande goda medmänniskor blev jag otroligt nog räddad tillbaks till livet.

2 september 2017, i Rönne, på väg in i ambulanshelikoptern mot Rigshospitalet i Köpenhamn

Mycket har hunnit hända på sex år men jag tror inte jag överdriver om jag säger att både Annmargreth och jag lärt oss att ännu bättre ta vara på livet, att ta vara på varje dag. Att överleva ett hjärtstopp, vilket bara en av tio drabbade gör, det sätter sina spår.

Vi känner båda ett stort engagemang i att bidra till att förbättra hjärtsjukvården och livet efter hjärtstopp. Ett sätt är att dela våra erfarenheter och upplevelser och att sprida detta till andra.
http://stefanjutterdal.se/2021/09/02/fyra-ar-varje-dag-ar-en-gava/

Förra året bjöd vi in beslutsfattare för både kommunen och regionen där vi bor och det var verkligen glädjande att känna att vårt budskap berörde politikerna, som också verkställde flera saker för att förbättra vården vid hjärtstopp.
Dessutom blev vi i december inbjudna till Sveriges Riksdag på ett seminarium om hjärtstopp, där vi fick föra fram våra förslag på vad som behöver göras nationellt för att fler ska överleva hjärtstopp.

Med ganska små insatser skulle fler kunna överleva ett hjärtstopp. Det handlar framförallt om att alla behöver kunna HLR, att det finns hjärtstartare som är tillgängliga dygnet runt och att det finns frivilliga sms-livräddare i alla regioner i Sverige (idag finns det i tolv av 20 regioner https://www.smslivraddare.se/ )

Annmargreth och jag har under detta år medverkat i flera föreläsningar där vi berättat vår berättelse om dramat som utspelade sig den 2 september för sex år sedan och vi har fört fram vår budskap om vad som behöver göras. Vi har bl.a. medverkat i seminarier i Falun och i Köpenhamn och på hemmaplan i Oskarshamn, och därutöver har jag tackat ja till att bli ambassadör för Hjärtuppropet, ett nationellt initiativ som verkar för att fler ska kunna HLR och att det ska finnas fler tillgängliga hjärtstartare https://www.hjartuppropet.se/

En sak som värmer särskilt en dag som denna är att vi i somras fick möjligheten att fira livet på en sommarfest här vid Kvarnen där vi bor. Kanske är det det allra finaste med att få leva livet 2.0, att få se barn och barnbarn växa upp, att få umgås, dela livets glädje och sorg, att få leva det liv som vi inte kan ta för självklart. Varje dag är nämligen en gåva!

Barn och barnbarn samlade på sommarfesten,
en höjdpunkt i livet att få vara tillsammans ❤️
📷: Dag Ström

Nu har vi landat hemma, efter en synnerligen aktiv dag på cyklarna. Vi stannade till och fikade, åt lunch och firade Livet 2.0. Vi hade vädrets makter med oss, men när vi kom hem öste regnet ner i kombination med åska och blixtar. Ännu en anledning att vara tacksam. Livet är en gåva och det gäller att ta vara på den gåvan varje dag.

Sexårsdagen i bilder:

”Vi ville göra något extra varje dag”

För några veckor sedan hade jag stämt träff med vännen, författaren och pedagogen Henry Egidius, 98 år. Henry ringer och frågar var jag är. Han har gett mig tydlig instruktion om vilken buss jag ska ta. Bussen är två minuter sen, men han sitter redan nere i entrén i sin rullstol, mån om att öppna dörren för mig eftersom det duggregnar den här förmiddagen i maj. Henry bor sedan knappt ett år tillbaka på ett äldreboende, men arbetar fortfarande aktivt varje dag med sitt skrivande, oftast i form av att digitalt uppdatera sitt Psykologilexikon, som varje dag har ca 10 000 sökningar.
Vårt samtal kom att handla om livet, om livsglädjen som Henry upplevt tillsammans med sin fru Anita och sorgen över att Anita dog för tre månader sedan. Anita och Henry var mästare på att ta tillvara varje dag. Ett av deras motton var: ”Vi ska göra något extra varje dag”
Henry har skrivit böcker sedan 50-talet och att samtala med Henry är som att om och om igen glänta på nya kunskapsdörrar och att få möta en 98-åring med en sån skärpa gör intryck för lång tid. Om jag får leva och ha hälsan tills jag är 98, så hoppas jag att jag har åtminstone en liten del av Henrys engagemang och entusiasm kvar.

Lyssna till vårt samtal här

Länk till Psykologilexikon här https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon