Dagligen kan vi höra myndigheterna redovisa dödsfall på grund av Corona-pandemin. I veckor och månader har uppmärksamheten riktats på tillgången till intensivvårdsplatser, tillgång till skyddsutrustning och tillgång till tester. Allmänheten har vant sig vid experternas analyser av kurvor, smittspridning och restriktioner. Det som uppmärksammas och följs upp hamnar i fokus. Och självklart är det nödvändigt att följa upp smittspridning, skyddsutrustning, dödsfall och tillgång till testning i detta akuta läge av pandemin. Och det är bra att uppföljningen samordnas mellan ansvariga myndigheter och det är utmärkt med gränsöverskridande samarbete.

Men när vi nu är inne i fasen för rehabilitering  i samband med Covid  -19, vad händer då med uppföljningen och samordningen?
Redan innan pandemin var rehabilitering kraftigt eftersatt och ojämlik. För patienter med t.ex. stroke eller hjärtinfarkt så redovisas kraftigt skiftande tillgång. I Landskrona fick 5% av de som insjuknat med hjärtinfarkt tillgång till rehabilitering medan siffran i Sollefteå var 80% (2019).
Redan innan pandemin hade en fysioterapeut i äldreomsorgen ansvar för ca 100 personers rehabilitering, vilket i praktiken innebär att det framförallt kan handla om konsultativa insatser och instruktioner till övrig personal.
Och nu har vi ett enormt nytt behov av rehabilitering i samband med Covid -19, med stora insatser under lång tid. Därtill kommer den stora vård- och rehabiliteringsskuld som byggs upp nu när operationer skjuts upp i mängd.
Vem tar ansvar för rehabiliteringen nationellt, i regioner och i kommuner? När ska patienterna få tillgång till den rehabilitering som de har rätt till? Hur länge ska patienterna behöva vänta?

Det är redan idag brist på fysioterapeuter och arbetsterapeuter, som är centrala grupper för rehabilitering. Hur ska staten, regionerna och kommunerna säkerställa att det finns tillräckligt med fysioterapeuter och arbetsterapeuter? Och hur går det med rehabiliteringen, när kommuner och regioner har dålig ekonomi? Vi ser oroande tecken på att region- och kommunledningar underskattar det problemet. Det ligger nära till hands att spara in kortsiktigt, även om det ur ett samhällsperspektiv på lång sikt lönar sig mångfalt med rehabilitering.

Jag ser nästan ingen garanti för en rehabiliteringssatsning i den proposition om primärvårdsreform som regeringen presenterade igår torsdag. Och jag ser ingenting av den i årets maktlista, som kom i veckan från tidningen Dagens Medicin, där lyser både patientföreträdare och företrädare för rehabilitering med sin frånvaro. Jovisst, det kanske speglar de akuta pandemitider vi lever i nu, men då gäller det att komma ihåg att rehabilitering har varit ett eftersatt område i många år, långt innan pandemin slog till. Så de frågor som gnager och oroar är: Kommer regeringen, regionerna och kommunerna att orka med att rikta fokus på rehabilitering nu och att systematiskt följa upp vilken rehabilitering som bedrivs? Hur länge ska patienterna behöva vänta på en jämlik rehabilitering av hög kvalitet?Länk till SVT här och Dagens Arena här.

Igår torsdag träffades juryn för Årets fysioterapeut till ett digitalt möte och enades om ett förslag. Förbundsstyrelsen kommer i augusti att fatta beslut om vem som tilldelas årets utmärkelse som delas ut och offentliggörs den 8 september, i samband med Internationella Fysioterapins dag. I årets jury ingår Inger Ros, Cecilia Fridén, Charlotte Chruzander (samordnare), Robin Jarl, Sofia Rydgren Stale samt utanför bild Eva Fernvall och Christina Kennedy.

I veckan kom ett nytt välfyllt nummer av tidningen Fysioterapi, med mängder av sommarläsning.

Kanske intressant att ta del av min förbundsledare eller intervjun med vice ordförande Cecilia Winberg? 

Vi är redan framme vid Pingst, och grönskan blir inte så mycket mer intensiv än så här. Önskar er alla en fin och trevlig pingsthelg från ett grönskande Småland!