Kris eller haveri? Är det de politiska partierna det handlar om?

I veckan som gick har jag varit i Berlin tillsammans med Sacos styrelse. Programmet bestod förutom styrelsemöte och styrelseutbildning också av en rad intressanta studiebesök på Svenska Ambassaden, Arbetsmarknadsministeriet, arbetsgivarorganisationen BDA samt besök från DGB, (German Trade Union Confederation).

Läget i tysk politik och debatt liknar i vissa delar Sverige, men det finns också stora skillnader. Inom jämställdhetsområdet känns det som om Tyskland ligger flera årtionden efter Sverige. Sambeskattning, lågt betalda ”minijobs” (450€/månad) och en betydligt sämre barnomsorg ger inlåsningseffekter för kvinnor, som hamnar i ett svårt ekonomiskt läge och i beroendesituation. Inom välfärdsområdet är det redan idag stor brist på kompetens på många håll i Tyskland och ökande ekonomiska klyftor. Också när det gäller omställningen till digitalisering ligger Sverige långt före.

Historiens vingslag gör sig ständigt påminda i Berlin. Här statyn Siegessäule, som påminner om ett antal krig som Europa och världen varit indragna i.

Kris eller haveri? Samtidigt i Sverige börjar alltfler politiska partier frekvent använda ord som ”kris” och ”haveri” i den svenska välfärdsdebatten, något som i sin tur skapar onödig oro hos befolkningen. Jag tycker dessa ord bör användas med största försiktighet och inte som ett sätt att till synes plocka enkla politiska poäng och väljare. Är det kanske ett tecken på att krisen finns i de politiska partierna? Det gäller att ha perspektiv och samtidigt inse att svensk hälso- och sjukvård fortfarande tillhör världens bästa. Självklart behöver mycket förbättras och det är ju en del av det arbete som vi från fackligt håll vill bidra med.

2003 anordnades den första Patientsäkerhetskonferensen i Sverige. En mätning av antalet vårdskador visade då att 100 000 personer drabbades av allvarliga vårdskador varje år, alltså skador som uppkommit i vården ”i onödan”, en djupt oroande siffra. Ett stort nationellt patientsäkerhetsarbete har pågått sedan dess, oavsett vilket block som styrt riksdag eller landsting. Idag är siffran tyvärr inte lägre, men heller inte högre. Kris eller haveri? Det jag saknar är insikten att morgondagens problem inte går att lösa med gårdagens metoder. Vi kan inte låta debatten sluta vid vårdköer och akutvård. Redan 2003 borde rejäla satsningar på prevention och rehabilitering ha skett. Det krävs ett bättre ledarskap, tillit till medarbetarna, medskapande från patienter och närstående och politiskt ansvarstagande, över blockgränserna. Ett visst mått av ödmjukhet skulle också vara klädsamt, just inom ett område som hälso- och sjukvård, som är så livsviktigt för människor. Det är det här det politiska samtalet behöver handla om . Läs t.ex. senaste ledaren i Dagens Medicin.

I veckan kom medlemstidningen Manualen ut med ett nytt nummer. Jag avslutar veckans blogginlägg med detta och önskar alla en trevlig helg!

Kommentarer stängda.