Kategori: Samhälle

Kommentar till regeringens vårbudget

Idag har regeringen presenterat sin vårbudget.

De satsningar som görs på bland annat ökad tillgänglighet, kortare köer och på att hälso- och sjukvårdens personal används så att alla kompetenser tas till vara, t.ex. i form av multidisciplinära vårdteam är så klart bra och det är områden där vi som fysioterapeuter har stor kunskap och erfarenhet.

Men för att långsiktigt kunna möta de behov som människor har inom hälso- och sjukvården behöver vi tänka nytt. Att satsa förebyggande och rehabiliterande är nyckeln för att vi även i framtiden ska kunna erbjuda en hälso- och sjukvård och omsorg i världsklass, resurserna måste gå till dem som har störst behov. Ett led i detta är att förebygga att problem och sjukdom uppstår. Fallolyckor kostar exempelvis samhället drygt 24 miljarder per år men kan till en betydligt lägre kostnad förebyggas och på så sätt minska både personligt lidande och samhällsekonomiska kostnader.

Hälso- och sjukvården behöver ställa om till ett mer förebyggande och långsiktigt sätt att arbeta. Annars kommer vi se samma resultat som vi har idag om några år. Detta kräver nya sätt att organisera och arbeta på. Vi som är med och skapar och styr dagens hälso- och sjukvård måste våga tänka framåt och inte lösa framtidens utmaningar med gårdagens lösningar.

Fysioterapeuterna saknar i regeringens vårbudget ett offensivt hälsoperspektiv där satsningarna handlar om förebyggande hälsofrämjande arbete och en god rehabilitering för dem som drabbats av sjukdom och skador. Här kan fysioterapeuter göra en insats.

Ledande politiker behöver tänka nytt och inte enbart fokusera på problem som har funnits under lång tid, som till exempel vårdköer och vårdplatsbrist. Nu är det hög tid att prioritera det förebyggande arbetet.

Läs mer i Fysioterapeuternas initiativ Tre lyft för Sverige.

Kris eller haveri? Är det de politiska partierna det handlar om?

I veckan som gick har jag varit i Berlin tillsammans med Sacos styrelse. Programmet bestod förutom styrelsemöte och styrelseutbildning också av en rad intressanta studiebesök på Svenska Ambassaden, Arbetsmarknadsministeriet, arbetsgivarorganisationen BDA samt besök från DGB, (German Trade Union Confederation).

Läget i tysk politik och debatt liknar i vissa delar Sverige, men det finns också stora skillnader. Inom jämställdhetsområdet känns det som om Tyskland ligger flera årtionden efter Sverige. Sambeskattning, lågt betalda ”minijobs” (450€/månad) och en betydligt sämre barnomsorg ger inlåsningseffekter för kvinnor, som hamnar i ett svårt ekonomiskt läge och i beroendesituation. Inom välfärdsområdet är det redan idag stor brist på kompetens på många håll i Tyskland och ökande ekonomiska klyftor. Också när det gäller omställningen till digitalisering ligger Sverige långt före.

Historiens vingslag gör sig ständigt påminda i Berlin. Här statyn Siegessäule, som påminner om ett antal krig som Europa och världen varit indragna i.

Kris eller haveri? Samtidigt i Sverige börjar alltfler politiska partier frekvent använda ord som ”kris” och ”haveri” i den svenska välfärdsdebatten, något som i sin tur skapar onödig oro hos befolkningen. Jag tycker dessa ord bör användas med största försiktighet och inte som ett sätt att till synes plocka enkla politiska poäng och väljare. Är det kanske ett tecken på att krisen finns i de politiska partierna? Det gäller att ha perspektiv och samtidigt inse att svensk hälso- och sjukvård fortfarande tillhör världens bästa. Självklart behöver mycket förbättras och det är ju en del av det arbete som vi från fackligt håll vill bidra med.

2003 anordnades den första Patientsäkerhetskonferensen i Sverige. En mätning av antalet vårdskador visade då att 100 000 personer drabbades av allvarliga vårdskador varje år, alltså skador som uppkommit i vården ”i onödan”, en djupt oroande siffra. Ett stort nationellt patientsäkerhetsarbete har pågått sedan dess, oavsett vilket block som styrt riksdag eller landsting. Idag är siffran tyvärr inte lägre, men heller inte högre. Kris eller haveri? Det jag saknar är insikten att morgondagens problem inte går att lösa med gårdagens metoder. Vi kan inte låta debatten sluta vid vårdköer och akutvård. Redan 2003 borde rejäla satsningar på prevention och rehabilitering ha skett. Det krävs ett bättre ledarskap, tillit till medarbetarna, medskapande från patienter och närstående och politiskt ansvarstagande, över blockgränserna. Ett visst mått av ödmjukhet skulle också vara klädsamt, just inom ett område som hälso- och sjukvård, som är så livsviktigt för människor. Det är det här det politiska samtalet behöver handla om . Läs t.ex. senaste ledaren i Dagens Medicin.

I veckan kom medlemstidningen Manualen ut med ett nytt nummer. Jag avslutar veckans blogginlägg med detta och önskar alla en trevlig helg!