I veckan som gick var det dags att operera min högra hand, det var en sena till lillfingret som krånglat länge och nu ställde det till rejäla problem i vardagen, med lillfingret som fastnat i 90 graders böjning och var i vägen mest hela tiden.

Jag hade skjutit på operationen i mer än ett år, det fanns en oro nånstans därinne i mig för att sövas. Kanske hade det att göra med mitt hjärtstopp för sju år sedan, jag har ju inte varit sövd sedan dess och det gnagde en oro inom mig. Och så mindes jag hur det var för länge sedan, när jag var nio år och opererades på Centrallasarettet i Västervik, som det hette då. Ensam som barn på sjukhus, inga föräldrar fick hälsa på. Särskilt minns jag hur jobbigt det var att vakna upp med smärta och vara så väldigt törstig. Sjukvården på sextiotalet var betydligt mer auktoritär. Men jag minns fortfarande nästan sextio år senare den snälla barnsköterskan som fuktade mina läppar med vatten.

Det var en lite märklig känsla när jag skulle ta mig till operationsavdelningen nu i veckan, att gå in genom entrén till Oskarshamns sjukhus, där jag arbetat under så många år. När jag började som sjukgymnast på sjukhuset1980 så jobbade jag på flera vårdavdelningar, en av dem var avdelning 1, där idag Dagkirurgin och operation finns. Jag minns alla salar med äldre människor i sängarna (själv var jag endast 24 år då). Jag tror att det rum som jag blev inlagd på var B-salen, där det förr låg fem patienter i samma rum.

Eftersom jag själv tycker att det är så viktigt med ett gott bemötande i hälso- och sjukvården så är jag nog lite extra uppmärksam på just det. Och min upplevelse av besöket på dagkirurgin den här dagen överträffade nog mina förväntningar, med både vänligt och professionellt omhändertagande från alla. Först förberedelse på enskilt rum, klä om till operationskläder, premedicinering, sätta nål, sedan kom ortopeden och ritade en pil på höger arm, sedan promenad till operationssalen längst ner i korridoren, lägga sig på operationsbritsen, småprata med personalen och sedan sova.

När jag sedan vaknade upp en knapp timme senare så mådde jag ganska bra, inget illamående, ingen smärta, bara lite trött och känslan av lättnad. Kaffe och mackor som smakade lyxigt gott och när ortopeden varit inne och berättat att allt gått bra med operationen så blev det lite reflekterande samtal med personalen om vilken skillnad det är på vården idag, jämfört med i början på 80-talet.
Då låg det fullt med äldre människor på avdelning 1, varav många fick ligga i månader på sjukhus. Morgonrapporten fick jag som sjukgymnast 1980 ta av avdelningssköterskan i rökrummet. På liknande sätt var det i fikarummet på sjukgymnastiken, vi var ungefär tio personer i arbetslaget, åtta rökare och två som inte rökte (jag och någon mer) . Rökarna inomhus i ett fönsterlöst fikarum, icke-rökarna fick gå ut en sväng om man ville ha frisk luft.

Eftersom jag kände mig så pigg och var på väg hem efter bara några timmar på dagkirurgin, så slog det mig plötsligt hur länge t.ex. höftplastikopererade patienter fick ligga till sängs i början av 80-talet. På den tiden opererades en höftplastik i veckan i Oskarshamn och den första tiden var sängliggande. Efter ca en vecka var det dags för mobilisering och då kom sjukgymnasten, tillsammans med en sjuksköterska på ortopedavdelningen och hjälpte till att få upp patienten. Inte konstigt att många kände sig svimfärdiga, efter att ha legat till sängs så länge!

Nu var det dags att smsa Annmargreth, som kom och hämtade mig. Jag var verkligen förvånad över hur pigg, och faktiskt lite euforisk jag kände mig, jag kunde promenera hela vägen till parkeringen och det kändes riktigt bra.

En reflektion så här några dagar senare: Allt var verkligen inte bättre förr. Mycket har blivit oerhört mycket bättre och ibland tror jag att vi behöver lyfta fram just det.
Stort tack till dagkirurgin och ortopedin på Oskarshamns sjukhus!