I veckan var Annmargreth och jag inbjudna till Högskolan Dalarna för att medverka i ett seminarium om hjärtstopp.
Medverkade gjorde också Hjärtuppropet och ledande forskare inom området hjärtstopp och det var mycket intressant att få fördjupa sig inom området.
Björn Jadeland och Niklas Waldenström från Hjärtuppropet uppmanade till engagemang för att öka kunskapen inom HLR och att öka antalet hjärtstartare som är tillgängliga dygnet runt. Gå gärna in på Hjärtuppropets hemsida https://www.hjartuppropet.se/ och ta del av mer information. Skriv också gärna på deras namninsamling för att bidra till få till en reell förändring!❤️
docent vid Högskolan Dalarna, och själv disputerad inom området hjärtstopp 2013
Övriga medverkade var Johan Herlitz, professor, prehospital sjukvård, Högskolan Borås och Matilda Frisk Thorell, doktorand, Sahlgrenska Akademin, Göteborg.
Johan Herlitz, som är en nestor inom hjärtstoppsområdet, gjorde en initierad historisk resumé över utvecklingen av hjärt-lungräddning både i Sverige och globalt. Det gjorde stort intryck på mig när han beskrev hur kunskapen om HLR först började spridas på allvar i Sverige 1983, genom ett initiativ av kardiologen Stig Holmberg, som tog ansvar för massutbildning av människor i samhället i HLR. ”Det skall vara lika självklart att kunna HLR som att kunna simma” var hans tes. Stig Holmberg initierade också det Svenska Hjärt-Lungräddningsregistret som idag utgör ett slags facit för HLR verksamheten i landet. Läs mer här https://www.hlr.nu/wp-content/uploads/2018/02/Hjärt-lungräddningens-historia-2016.pdf
Uttrycket ”Lika självklart som att kunna simma” är något som jag själv som överlevare efter hjärtstopp funderat en hel del på. Idag är det få som ifrågasätter vikten av att lära sig simma. Simskola är en självklarhet och uppmuntras av samhället.
Varför är det inte lika självklart att kunna HLR? Alla borde självklart lära sig HLR och också repetera det regelbundet och samhället behöver ta ett övergripande ansvar för detta.
Matilda Frisk Thorell talade om hjärtstopp i samband med idrottsutövande. Hon betonade bl.a. vikten av att det sker fler riskbedömningar i samband med idrottande, såväl för elitidrottare som motionsidrottare.
Annmargreth och jag talade under rubriken Livet innan och efter hjärtstopp. Vi har ju gjort denna typ av presentationer många gånger nu, där vi delger våra erfarenheter som överlevare, livräddare och närstående. Vi beskrev livet innan hjärtstopp, hjärtstoppet och den efterföljande veckan på sjukhus, första tiden hemma, rehabiliteringen och sist men inte minst: Vad har vi lärt oss och vad behöver göras?
En av de saker vi lyfte var den ojämlika tillgången på frivilliga SMS-livräddare i Sverige. Tjänsten SMS-livräddare finns i elva av Sveriges 21 regioner, och tyvärr tillhör Dalarna en av de regioner som inte ännu anslutit sig till denna tjänst. För mig som överlevare känns detta svårt att förstå, idag vet vi nämligen att frivilliga SMS- livräddare ökar möjligheten till överlevnad efter hjärtstopp. Det finns idag 136 000 frivilliga SMS- livräddare i Sverige, en enastående siffra i sig. Det finns också knappt 2000 personer i Dalarna, som registrerat sig för SMS-livräddartjänsten. Dessa personer kan få larm när de befinner sig utanför Dalarna, men inte på hemmaplan. Jag hoppas verkligen att vi snart kan få se att alla 21 regioner i Sverige erbjuder denna tjänst.
I Danmark finns motsvarande tjänst i alla fem regionerna. Danmark är i mångt och mycket ett föredöme när det gäller hjärtstoppsvården, inte minst genom att det finns många hjärtstartare som är tillgängliga dygnet runt och att det finns en rikstäckande tjänst med frivilliga SMS-livräddare, eller hjerteløber, som det danska systemet heter https://hjertestarter.dk/hjerteloeber
I Danmark är överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus klart bättre än i Sverige, ca 15 % jämfört med 10% i Sverige. Så en självklar fråga blir ju: Vad kan vi lära av Danmark?
Ta gärna del av vår presentation här
Stort tack till Anneli Strömsöe och Högskolan Dalarna för att vi blev inbjudna att medverka!
